. Nervsammansbrott .

Så här ser min värld ut just nu.

Den är helt och hållet upp och ner.

Tårar som rinner utan att man egentligen vet varför.

hur som helst.

ja tänker inte skriva så mycke därför la ja ner tid

på denna bild istället för en bild säger mer än tusen ord.

P&K!

. Vänskap med depression .

Vänskap med depression är svårt när

vännen inte kan sätta sig i samma sits

Ja menar, jag har en helt underbar vän

som förstår mig, när jag säger "Jag vet inte vad det är"

så pressar hon ej mig och när jag vill vara ifed

så tar hon ett steg tillbaka och kan skicka ett sött sms

och tala om att hon finns här för mig när jag är redo.

Sen har jag haft såå många så kallade "Vänner"

Som inte förstår att det har inget med dom att göra

utan att det är MIG det är fel på, och att jag behöver

tid för mig själv. ne nu ska ja ta o krypa ner i sängen igen

så kanske man blir frisk någon gång. :) bläddrade förresten tillbaka

här på bloggen och såg nåt jag skrivit för länge sedan.

min bror sa att "Min syster är en poet" :P

Precis om den texten, jag vet inte riktigt vad han menar

med det men de blir nog bra :)

Det känns som att väggarna har börjat att trycka ihop sig,
Rummet blir bara mindre och mindre,
utan några som helst drastiska
förändringar från min sida.
Det kryper i kroppen och i spegeln
så ser man en främling,
som man aldrig sett förr.
Rädslan kryper längs ryggraden
och har snart svalt mig hel!
Snart börjar flykten ifrån detta
helvete!!!

. Depression .

kanske borde uppdatera denna oxå någon gång

Har precis tittat igenom mina bilder här på burken

och när man tänker efter vilka tider de varit

men samtidigt bortslösad tid.

Jag vet inte vad jag ska säga längre

mamma brukar alltid säga att ja e rapp i käften o

duktig på att snacka omkull folk

men för en gångsskull i mitt liv

så är jag mållös, jag vet inte längre vad jag ska säga

om något egentligen.

jag vet att jag har min underbara familj som stöttar mig

i vått o tort. men ensamheten finns där iaf,

innombords så är ja den lilla ensamma flickan

som stod vid sin pappas grav och såg den personen

hon älskade så högt försvinna.

Så ensam o vilsen är jag

även om jag har alla dessa underbara människor

omkring mig. och när folk frågar

"Varför?" "Jag vet inte" har dom fått till svar

sedan jag var 11år!

och klokare med mitt mående verkar ja juh inte bli hur

jag än försöker.

. Panik .

Det känns som att väggarna har börjat att trycka ihop sig,

Rummet blir bara mindre och mindre,

utan några som helst drastiska

förändringar från min sida.

Det kryper i kroppen och i spegeln

så ser man en främling,

som man aldrig sett förr.

Rädslan kryper längs ryggraden

och har snart svalt mig hel!

Snart börjar flykten ifrån detta

helvete!!!